Personliga reflektioner från möten med trumman i skog och natur
Jag har hållit på med slagverk i princip hela livet. Rytm har alltid funnits där i olika former. Men det är först under de senaste tio åren som jag på riktigt har börjat känna kraften i det enkla.
Den enkla trumman.
En ramtrumma, ibland kallad shamantrumma.
Inte som ett instrument i första hand, utan som något mer direkt. Något som inte kräver teknik på samma sätt, utan snarare närvaro.
Från teknik till närvaro
Tidigare handlade mycket om spel, uttryck och musikalitet. Det gör det fortfarande i den musik jag skapar, där ramtrummor och shamantrummor ofta har en självklar plats. Men ute i naturen förändras allt.
Där försvinner det tekniska nästan helt.
Kvar blir slaget. Pulsen. Närvaron.
Trumma under vandring
Många av mina starkaste upplevelser har kommit under vandring i skogen. Jag går, stannar upp, känner in platsen. Ibland sätter jag mig. Ibland står jag kvar.
Men ibland trummar jag också medan jag går.
Stegen och rytmen vävs samman. Kroppens rörelse och trummans puls blir ett. Det skapar en särskild känsla, som om vandringen får en egen riktning och närvaro.
Jag tar fram trumman.
Ibland börjar jag spela direkt. Ibland väntar jag en stund. Lyssnar.
Rytmen som kommer är sällan planerad. Den växer fram. Ibland ur stegen jag just tagit. Ibland ur något annat som är svårare att sätta ord på.
Det behöver inte vara avancerat. Ofta är det just det enkla som bär längst.
Ett jämnt slag.
En puls som liknar hjärtslag.
Vid vatten och stillhet
Vid vatten förändras upplevelsen ytterligare. En sjö, en stilla yta, ett annat sätt för ljudet att röra sig.
Här kan jag sitta länge.
Ibland i över en timme.
Inte för att uppnå något, utan för att stanna kvar. Låta rytmen bli som en andning. Något som går av sig självt.
Efter en stund händer något. Tankarna släpper taget. Tiden blir mindre tydlig. Det blir mer av ett tillstånd än en aktivitet.
Att hitta rytmen i stunden
Jag har inget fast sätt att spela. Det handlar mer om att känna vad som behövs i stunden.
Ibland en stadig puls. Ibland något mer oregelbundet. Ibland nästan ingenting alls.
Att experimentera är en del av det. Att inte låsa sig vid hur det ska vara.
Respekt för platsen
Samtidigt finns det en tydlig respekt i detta.
Skogen är inte min. Jag är gäst där.
Djur rör sig i närheten även när jag inte ser dem. Fåglar, vilt, liv som pågår parallellt.
Jag trummar inte alltid högt. Inte alltid länge.
Vissa tider på året eller vissa stunder på dagen känns det självklart att hålla tillbaka. Att spela mjukare. Eller att låta trumman vila.
Det handlar inte om regler utan om att känna in och visa respekt.
Rytm, andning och tillstånd
Den upprepade rytmen kan föra en in i ett annat tillstånd. Inte som en flykt utan som en fördjupning.
När slaget blir jämnt och kroppen börjar följa med, när andningen och rytmen möts, då öppnar sig något.
Det kan beskrivas som meditativt. Som ett lätt trance. Men det är inget jag försöker styra. Det sker när det sker.
Röst och runor
Ibland låter jag också rösten komma in. Ett ljud, en ton, ibland en runa.
Det handlar inte om att göra rätt utan om att låta vibration uppstå. När röst och trumma möts händer något i kroppen som går djupare än bara ljudet.
Ensam och tillsammans
Det mesta av mitt trummande sker ensam.
Det är där jag tydligast känner kraften i det enkla. I mötet mellan mig, rytmen och platsen.
Men ibland sker det också tillsammans med andra. Med en nära vän i skogen eller i mindre grupper. Jag har även erfarenhet av att trumma i ceremonier och större sammanhang.
Då uppstår något annat. Rytmer möts, förstärker varandra och skapar något som ingen enskild person styr över.
Samtidigt är det inte det jag själv har fördjupat mig mest i.
Min väg har främst varit det enkla, det nära, det som sker i stillhet.
Hur trumman används i ceremonier, ritualer, healing och större grupper är något som bär mycket kunskap och erfarenhet, och där finns det andra inom förbundet som har mer att bidra med. Det är ett område som med fördel kan utforskas vidare i fler texter.
En enkel trumma
För mig återkommer det ändå till samma sak.
En trumma.
En rytm.
En plats i naturen.
Och en vilja att lyssna.
Det är där jag gång på gång möter något som är svårt att beskriva men tydligt att känna.
En enkel trumma, men med en kraft som går djupare än det mesta.
En reflekterande text av Nicklas Rudolfsson, 2025 (uppdaterad mars 2026)
Den här texten är en del av en serie reflektioner om natur, närvaro och lyssnande. Läs mer om serien här.