Både den nordamerikanska urfolkstraditionen känd som visionquest och den nordiska praktiken utiseta är djupt förankrad i andligt sökande efter insikt och vägledning. Även om de kommer från vitt skilda kulturer och tidsperioder, delar dessa ritualer mycket gemensamt av det som är vanligt i shamanska praktiker över hela världen. Samtidigt är det viktiga olikheter i både den kulturella kontexten och utförandet av dessa ritualer.
Vad är visionquest?
En visionquest är rituell övergångsrit som finns i flera nordamerikanska urfolkskulturer, särskilt bland Plainsindiarnerna som Lakota, Blackfoot och Crow. Denna praktiken innebär vanligtvis att en person tillbringar flera dagar ensam i naturen, ofta utan mat eller vatten, för att uppnå en vision från andevärlden. Visionen kan ge information om livsriktning, personlig kraft, eller andlig vägledning. Enligt antropologiska studier är visionquest ofta en del av en större andlig träning och förberedelse som involverar rituell rening, bön och koppling till förfäderna. Ritualen har både individuell och samhällsmässig betydelse, eftersom den som genomgår processen söker vägledning som kan vara till nytta för både sig själv och stammen.(Cousineau, 1990).
Vad är utiseta?
Utiseta stammar från nordisk religion och är beskriven som en praktik där en person sätter sig ute på en helig plats, som en gravhög eller i vildmarken, för att uppnå insikt eller kommunikation med andliga väsen. I likhet med visionquest innebär utiseta ensamhet i naturen och kan även inkludera sökande efter visioner eller svar på viktiga frågor.
Den nordiska utisetan var ofta knuten till seid, en form av nordisk magi, och kunde innebära tranceliknande tillstånd för att kommunicera med förfäder eller andra andeväsen.(Price, 2019). Den praktiserande kunde få kunskap om framtiden eller vägledning för samhället genom kommunikation med naturandar eller gudomar som var förbundna med vissa platser.
Jämförelse av vision quest och utiseta
Syfte och andligt sökande: Båda traditioner delar ett gemensamt syfte: att uppnå insikt eller visioner genom kontakt med andevärlden. I visionquest söker den enskilda gärna vägledning för sitt eget liv, som kan omfatta personliga beslut, förståelse av sin roll i stammen, eller hur man kan uppnå andlig kraft. Denna process är ofta en övergångsrit, särskilt för unga människor, och en viktig del i deras andliga utveckling.(Irwin, 1994). Å andra sidan, var utiseta ett verktyg för att få insikt, men denna insikt kunde vara mer specifikt inriktad på att förstå framtiden, kommunicera med förfäder eller få råd av gudar eller naturandar. I motsats till visionquest, som ofta involverade en övergångsprocess, kunde utiseta användas i flera olika sammanhang, både för personlig och för samhällets nytta.(Price, 2019).
Ritualens strukturella element: En viktig skillnad mellan visionquest och utiseta är ritualens formella struktur. Visionquest görs ofta under vägledning av en äldre eller andlig ledare som hjälper till med förberedelse, som rening genom svetthyddeceremoni. (Inipi hos Lakota-folket). Detta är en process som sträcker sig över flera dagar med fasta, bön och ensamhet i naturen. Den som söker en vision, sätter sig ensam på en helig plats, som en bergstopp eller i en dal, för att vänta på en andlig uppenbarelse.
Utiseta är mindre formellt strukturerad, och det finns inget bevis för att det var en del av en större övergångsritual. Istället var det ofta en praktik som kunde utövas fristående, även om den var knuten till seid och nordisk magi. Det var viktigt att utisetan hölls på en helig plats, som en gravhög eller ett annat naturligt område med andliga krafter. (Price, 2019).
Naturens roll: Naturens roll är central i båda praktiker. För både de nordamerikanska urfolken och de nordiska kulturerna, var naturen genomsyrad av andlig kraft. I en visionquest är isolering i naturen ett viktigt element, då det att var ensam med naturens krafter ger tillgång till det heliga och andevärlden. Andarna man komuniserar med är ofta förbundna med djur eller naturliga element, som berg eller skogar. (Neihart, 1932).
På samma sätt är utiseta också starkt knutet till naturliga omgivningar. Utövaren placerar sig på en helig plats, ofta utanför mänskliga boplatser, där andarna är närvarande. Andlig kontakt uppnås genom djup förbindelse med platsens naturkrafter, och detta påminner mycket om hurvision quest utförs i naturskön ensamhet. (Price, 2019).
Kroppslig asketism: Båda praktikerna innehåller en viss grad av kroppslig asketism som ett sätt att förbereda sig på den andliga upplevelsen. Under en visionquest fastar den som söker vision i flera dagar, avstår från mat och vatten, och utsätter sig för naturens element utan skydd. Denna kroppsliga rening ses som ett sätt att stärka den andliga kontakten.(Irwin, 1994)
Utiseta kan också ha inneburit en form av kroppslig uthållighet, då utövaren satt ute i längre perioder, ofta i alla slags väder. Ändå är det inte en lika stark tradition med fasta eller fysiskt lidande som i den nordamerikanska vision quest.
En förbjuden tradition
Efter introduktionen av kristendomen i Norden på 1000-talet, blev gamla förkristna ritualer, inklusive utiseta, ansedda som hedniska och farliga för den nya tron. På medeltiden blev utiseta förbundet med trolldom och häxkonst, som var straffbart enligt lagen mot häxeri och magi. Det kristna samfundets syn på dessa ritualerna som kätterska och djävulska bidrog till att många av de gamla shamanska sedvänjorna försvann och blev nedtryckta. Lyckligtvis är detta på väg att ändra sig och Shamanistiskt förbund är med på att revitalisera och ge liv till denna tradition.
Källor
Cousineau, P.(1990). The Soul of the World: A Modern Book of Hours. Harper& Row. Irwin, L.(1994). The Dream Seekers: Native American Visionary Traditions of the Great Plains. University of Oklahoma Press. Neihart, J. G (1932). Black Elk Speaks. William Morrow & Co. Price, N. (2019). The Viking Way: Magic and Mind in Late Iron Age Scandinavia. Oxbow Books.
Översatt från norska med tillstånd från Sjamanistiskt forbund Norge.